Anna Aalto

Anna Aalto - Hiljaisuus levittää läpikuultavat siipensä

Anna Aalto är en konstnär som bor och arbetar i Helsingfors och är känd för sina meditativa målningar där färger, ljus och naturens rytmer vävs samman. I utställningen fungerar trädgården som en metafor för minnen, tidens gång och människans relation till naturen. De lageruppbyggda verken i olja och oljepastell bjuder in till stillhet, närvaro och eftertanke.

Trädgårdens färger och rytmer bjuder in till att stanna upp. Samtidigt ges möjlighet att andas i takt med naturens skönhet. Trädgårdens lugn förankrar oss i nuet. Att anpassa sig till naturens rytm lär oss att sakta ner och att släppa taget. I dessa verk står vår relation till naturen i centrum, liksom ögonblicket då bruset i bakgrunden tystnar. En stillhet som finns här och nu. Utställningen påminner om människans uråldriga band till naturen.

I trädgården går tiden från en växtsäsong till nästa. När ljuset återvänder får vi följa vårens uppvaknande med knoppar och spirande skott. Sommarmånadernas livskraft är nästan överväldigande. När hösten tar vid möter vi avskedet och vissnandet. Allt levandes förgänglighet blir påtaglig. Trädgården gör tidens rörelse synlig. Verken speglar en känsla av tidlöshet och reflekterar över vad som funnits före mig och vad som kommer att finnas kvar efter mig.

I naturen sker tillväxten i lager. Saker kan vara synliga eller dolda, redan vissnade eller förmultnade. Även måleriprocessens många transparenta färgskikt bildar lager av tid. Ljus, färger och stämningar flätas samman. Färgskikten täcker över och täcks i sin tur av nya lager, precis som växternas överflöd i trädgården. Varje skede kräver tid för torkning, väntan och mognad. På duken avsätts den tid som lagts ned, tillsammans med väntan och eftertanke.

I trädgården finns flera motsatser närvarande samtidigt. Trädgården är ett avgränsat rum. Den formas genom människans många val. Ändå kan inte ens den skickligaste trädgårdsmästaren helt styra slutresultatet. Naturen följer sina egna lagar och avgör vilka arter som trivs och vilka som får ge vika. Trädgården blir också en spegel för oss själva. Vi försöker skapa ordning i kaoset, men den lär oss att släppa kontrollen och överlämna oss åt det som är. Logiken tystnar. Kvar finns endast förundran över den skönhet som omger oss.

I verken smälter naturens många former samman med sinnets rörelser. I gränslandet mellan dröm och vakenhet vidgar sig trädgården till ett oändligt rum. Där är allting möjligt. I trädgården känner fantasin inga gränser; där finns plats för både hängivelse och drömmar. I min trädgård kan växterna drömma. Ibland för trädgården den som stiger in i den med sig. Inför naturen tänker jag på Anne Carsons ord: ”Sometimes a journey makes itself necessary.” Utställningen är den nödvändiga resan. Den bjuder in till en plats där stillheten breder ut sina vingar och betraktaren kan hitta vägen tillbaka till sig själv.